Håller inte riktigt med dig. Hade en tuff graviditet men sen Silas kom så har jag levt som på rosa moln. Älskar livet som förälder och allt det "jobbiga" såsom bajsblöjjor, sömnlösa nätter osv försvinner i allt det rosaskimrande. Och detta är seriöst :-) när folk frågar mig hur
Min dag har varit och jag ska återberätta den så är det inte det negativa jag kommer och tänka på utan allla mysiga amnings och vilostunder, vår promenad med vagnen, att Silas åt en heeeel portion gröt, lekstunden på golvet. Bajs, kräks och trötthet har jag redan "glömt" då. Så kanske mänga av mammabloggerskerna funkar som mig?

Nu bloggar jag inte så ofta längre, men tycker nog själv att jag skriver om det mesta, både bra och dåligt, tex hur jag höll på att gå in i väggen av trötthet av att inte ha få sovit en hel natt på 11 månader, eller för den delen, inte på 17 månader heller :P
Sen såklart om kul saker som när barnet lärde sig gå eller om sambon gjort nåt gullligt.
Sen har de flesta av mina vänner inte fått barn än, å de är nog inte så intresserade av att läsa om bajsblöjor å kräks. Kan kanske inte anse mig som mammabloggare heller, bloggar om det mesta, viktnedgång, kost, barn, djur å allt däremellan :)

Jag bloggade förr om exakt hur jag upplevde mammalivet. Många "tål" inte sanningen och klarade inte av att läsa om kolik, sömnlösa nätter, skrik och all mat så jag fick bara kommentarer om hur dålig mamma jag var och hur synd det var om mitt barn. Så jag låste bloggen och slutade blogga.
De flesta mammabloggar jag läst som skriver hur de har det och även tar med allt jobbigt får bara hemska kommentarer, jag tror det har någon orsak till alla "gullegull" bloggar.

Tycker också fler borde skriva om hur de verkligen är! Fattar inte dom som kommer med negativa kommentarer när man skriver om sanningen.. kanske vill dom inte inse de själva? Jag själv kände varje morgon att snart kväver jag henne med kudden, och ja, de va hemskt. Kände mig som en urusel mamma, MEN, det är normalt att tänka såna tankar. Vilket man inte tror då ingen talar om de. Jag trodde jag höll på och få psykos, va livrädd för att vara med henne själv så hennes andra levnadsmånad spenderade vi varje morgon från att min sambo började jobba på morgonen till han slutade hos min farmor o farfar. I början visste jag inte ens om jag älskade henne eller inte, de gick upp och ner som en bergochdalbana. Och när hon föddes va jag inte i någon lyckobubbla som alla andra verkar vara, jag tyckte de va skithäftigt att jag hade fött barn, och helt plötsligt bara fanns hon. Men nu, snart ett år senare, så kan jag faktiskt säga att jag är mer eller mindre lycklig varje dag! Men första månaderna va HEMSKA, rent psykiskt asså. Men när man tittar på sin lilla ögonsten så kämpar man ändå :)

Haha, ja man kan ju undra hur det egentligen ligger till, jag hade en piss graviditet från plusset och för varje dag blev det bara värre och värre... När pojken väl var ute (dels två månader för tidigt) så kändes det som om jag blivit frisk från en döende sjukdom.. ( hade i sjukhusbid en helt vanligt graviditet utan några som helst ovanlighet) men jag mådde skit! Eftersom vi fick vara kvar på sjukhuset i flera veckor så va den tiden oxå ett rent och skärt helvete! Jag har nog aldrig haft så ont i mitt hjärta... Och nu när vi väl kommit hem så kan jag inte påstå att det är en dans på rosor med lykorus... Visst är det underbart när han ligger i sängen tyst, lugn och fin.. Då mår man bättre än man innan trodde var möjligt... Men sömnlösa nätter, smärtsamma tuttar och konstant huvudvärk! Det tar på krafterna att amma och jag avskyr det, amning är tröttsamt och drygt, men man gör det såklart för den lilla så länge man orkar.( några veckor till ) bajsblöjor som luktar skunk (jag kväljer flera gånger om dagen, då jag är super känslig för dofter)

Jag hade en helvetes graviditet med sonen, sjukskriven från v 15 pga foglossning, fruktansvärt jobbig förlossning och blev deprimerad när han var ca 4 månader av alla omställningar med två barn, allt som skulle hinnas med, sömnlösa nätter, ångesten över att min dotter undvek mig och lillebror i nästan två veckor, så jag håller med dig, allt är då inte härligt jämt!

När man läser om alla som allt funkar skit bra för på en gång, dom finns men jag tror att nyblivna mammor sätter för mkt press på sig själva, ska se bra ut direkt, tappa kilon, hinna med allt i hemmet, amma ja you name it!
Jag försökte leva upp till någon "supermamma" bild, och det höll inte länge i längden, njut av bebis, var trött, gå runt med mjukisar, låt karln dra tyngsta lasset i hemmet ett tag, mitt tips! :)